Så fint så...
Till kvinnan, till Lina!
Jag har frågat Lina om jag inte kan få skriva ett inlägg till, denna gång för att jag vill skriva om något lite annat än just att få barn. Eller ja, inlägget kommer väl också att i viss mån handla om att få barn men det primära syftet med inlägget är ett annat och det både handlar om, och är avsett för, mitt hjärtas dam - Lina.
Fram tills dess att Bella kom har jag, när jag har tänkt på mig och Lina som ett par och en tvåsamhet, tyckt att vi, missförstå mig nu rätt, "maximerat" våra känslor för varandra. Alltså inte "maximerat" på ett negativt sätt som att "nu har vi nått vägs ände", utan helt enkelt bara det att vi har tyckt om varandra precis så mycket som två människor och älskare kan tycka om varandra. Detta är en uppfattning som jag, i och med Bella, starkt har kommit att revidera. Låt mig försöka förklara varför.
Jag är nog egentligen som många killar överlag är; jag har en idealiserad bild av kärlek, män, kvinnor och allt som hör därtill; en "piedestalfilosofi" där kvinnor, tjejer, flickor är målet för hela ens uppmärksamhet, längtan och väsen. Man kanske kan sammanfatta och ettikera hela detta batteri av tankar i ett enda ord - romantiker. Jag har också härigenom alltid haft den starkaste övertygelse att jag skulle göra vad som helst för Lina. Detta beror såklart inte allena på att jag skulle vara den typ av drömsk Lundell-romantiker som jag beskrev ovan, utan såklart också för att jag på riktigt håller av Lina som människa, vän och käresta; jag skulle tveklöst kasta mig framför vilken bil som helst, eller in i vilket eldhav som helst, för att undsätta henne. Jag skulle förnedra mig på vilket tänkbart vis som helst, ta vilket skitjobb som helst eller gå över vilka lik som helst för att hon ska må bra och ha det bra.
Vad är egentligen detta, vad är det jag pratar om? Är det sund kärlek? Ja, jag hoppas det. Eller är det ett uttryck för ungdomligt manligt högmod? Måhända. Är det ett tvåledes beroendeförhållande? Det hoppas jag också men skräms också lite av tanken; ligger det inte längst ner, under hela denna romantiska chimär, ett stråk av klassisk bespottad manschauvinism och patriarkalism? Det kanske det gör men det är också detta som är poängen:
Att se Lina föda vårt gemensamma barn; den urålderliga kraft med vilken barnet drivs ut, den fullständiga fokuseringen på nuet i förlossningsarbetet och att bevittna den teatraliska visualiseringen av hela smärtregistret har bevisat för mig att jag inte kan göra vad som helst för Lina; jag kunde inte ta bort den fysiska smärtan det innebär att föda ett barn, jag kunde inte ta över eller byta av henne, jag kunde inte skynda på processen eller avsluta den. Hon gjorde det. Hon hanterade smärtan, hon upplevde den. Hon födde vårt gemensamma barn. Hon kastade sig framför bilen, rakt in i eldhavet, för min och Bellas skull. Hon och ingen annan.
Att se detta får mina ögon att tåras av tacksamhet, mitt hjärta att svalla över av känslor. Jag hade aldrig maximerat mina känslor för Lina, det fanns oändligt mycket mer! Som jag älskar dig Lina!
Med detta sagt så lyfter jag min hatt, höjer mitt glas och går ned på knä för Lina, för kvinnor!
Din tillgivne, Pontus
...när jag kollade vidare, såg jag att de är från Funäs. Kanske ska flytta tillbaka då... hehe nä då. Jag har det bra jag också.. nu..
