Portugal del 6
Vid 17 tiden var vi tillbaka på festivalområdet. Vi parkerade ganska långt från ingången. Visste ju inte om det skulle va många som åkte samtidigt som vi och stå i bilkö när man ska hem mitt i natten var inget vi ville. Så nära vägen som möjligt alltså.
Parkeringen utanför. Vart sjutton hade vi hamnat?
Måste visa biljetterna.
Tickets to heaven!
Väl inne så kollade vi runt. FNM skulle inte börja spela förrän 11.30. Vi hade många timmar på oss, men det gick ganska fort ändå. Hela tiden var jag rädd att nåt skulle hända så att jag skulle missa dom. Vi satte oss och åt Ben&Jerry´s glass (varje gång jag ser den glassen nu får jag en speciell känsla), kollade in folk och bara njöt av att va på festival. Det är fan nåt speciellt med hela den grejen.
Vi gick omkring och lite här och där låg det pundare och rökte på. Helt öppet. Rullade och rökte. J blev erbjuden att köpa skiten överallt under vår vistelse i Portugal.
Vi lyssnade på banden som spelade och jag var tvungen att köpa en FNM t-shirt så klart. Jag fortsatte mitt letande på haremsbyxor bland stånden och när jag väl hittade ett mönster jag ville ha, var de för korta i benen=(
Vi åt mat ett par gånger under kvällen, fanns mycket att välja på, men jag tror det vart nån sorts hamburgare och nåt annat. Själva festivalen var i stort sett som svenska festivaler. Vi var nog de enda svenskarna där, det var nog inte så mycket utlänningar där överhuvudtaget och klent med engelskan så klart.
Ja så kom då kvällen och det var dax att ställa sig vid scenen. Jag minns en gång när jag skulle se Clawfinger på Yran och jag stog längst fram. Det var helt galet och helt plötsligt stog jag längst bak. Så med det i minnet, ställde vi oss ganska långt bak och kort som man är insåg jag att jag inte skulle se så bra som jag ville. Så jag gick framåt lite. Känslan när de gjorde iordning scenen är obeskrivlig. När de rullade ner de röda skynkena fick jag en klump i halsen. Så nära nu. Skulle jag börja böla, men nä jag ville inte ödsla nån energi på det. Jag ville bara va lycklig och se mina hjältar.
Jag gick längre och längre fram. J fick ta smällarna för jag var som en vessla. Alla stog och rökte också, nånting som retade mig. Karljävlar! Nånstans mitt i högen var vi när Puffy kom ut på scenen och började trixa lite vid trummorna med nån burk eller nåt. Så kommer hela bandet ut, utom Patton, och börjar spela. Reunited. En lugn början och sen kommer Mike ut med käpp. Återförenade och gamla!
Sen drar det igång och publiken blir helt vilda och galna. Då förstog jag varför vissa hade munskydd. Den torra jorden vi står på yr upp som fan. Efter den kvällen hade jag två kilo jord i lungorna och hade svårt att andas när jag skulle sova. Men jag var så lycklig att jag inte brydde mig.
Jag sjöng med, pressade mig framåt och helt plötsligt står jag nästan längst fram. Hade bara ett par tjejer framför mig. Perfekt!
Vad gjorde jag då när Mike var på väg ner? Jo kastade mig framåt såklart. Om han hade kommit där vi stog så tänkte jag inte missa att få en chans att ta på honom;) Men nä han gick där i mitten där de delat publiken så klart och nåt sånt visste jag inte om att han skulle göra.
Jag gillar deras mellansnack och att Mike pratar Portugisiska med publiken och att han drev med killen i gasmask. "Killen ser ut som King Kong och är rädd för baciller"
Midnight Cowboy är en instrumental låt som jag gillar och Mike spelade på ett blåsinstrument som ser ut som ett minipiano. Tyvärr funkade den inte så bra, ljudet försvann och han spelade fel, fel, fel. Jag blev något road eftersom jag vet hur låten går. Uttrycket han använde efter låten var ungefär "Vilket jävla skit". Tror dom spelade några extra låtar efter det, bara för att. Inte så kul att lämna oss med det avslutet kanske=)
Jag ville inte kvällen skulle ta slut. Dom spelade ca 1tim 45min. Jag kan jämföra känslan att se dom med att se sin nyfödda bebis för första gången. Allt annat blir så otroligt litet och obetydligt i jämförelse.
Vi stannade bara en kort stund efter konserten, för vi hade en bra bit hem, men jag hade velat göra om det här igen och igen.
Parkeringen utanför. Vart sjutton hade vi hamnat?
Måste visa biljetterna.
Tickets to heaven!
Väl inne så kollade vi runt. FNM skulle inte börja spela förrän 11.30. Vi hade många timmar på oss, men det gick ganska fort ändå. Hela tiden var jag rädd att nåt skulle hända så att jag skulle missa dom. Vi satte oss och åt Ben&Jerry´s glass (varje gång jag ser den glassen nu får jag en speciell känsla), kollade in folk och bara njöt av att va på festival. Det är fan nåt speciellt med hela den grejen.
Vi gick omkring och lite här och där låg det pundare och rökte på. Helt öppet. Rullade och rökte. J blev erbjuden att köpa skiten överallt under vår vistelse i Portugal.
Vi lyssnade på banden som spelade och jag var tvungen att köpa en FNM t-shirt så klart. Jag fortsatte mitt letande på haremsbyxor bland stånden och när jag väl hittade ett mönster jag ville ha, var de för korta i benen=(
Vi åt mat ett par gånger under kvällen, fanns mycket att välja på, men jag tror det vart nån sorts hamburgare och nåt annat. Själva festivalen var i stort sett som svenska festivaler. Vi var nog de enda svenskarna där, det var nog inte så mycket utlänningar där överhuvudtaget och klent med engelskan så klart.
Ja så kom då kvällen och det var dax att ställa sig vid scenen. Jag minns en gång när jag skulle se Clawfinger på Yran och jag stog längst fram. Det var helt galet och helt plötsligt stog jag längst bak. Så med det i minnet, ställde vi oss ganska långt bak och kort som man är insåg jag att jag inte skulle se så bra som jag ville. Så jag gick framåt lite. Känslan när de gjorde iordning scenen är obeskrivlig. När de rullade ner de röda skynkena fick jag en klump i halsen. Så nära nu. Skulle jag börja böla, men nä jag ville inte ödsla nån energi på det. Jag ville bara va lycklig och se mina hjältar.
Jag gick längre och längre fram. J fick ta smällarna för jag var som en vessla. Alla stog och rökte också, nånting som retade mig. Karljävlar! Nånstans mitt i högen var vi när Puffy kom ut på scenen och började trixa lite vid trummorna med nån burk eller nåt. Så kommer hela bandet ut, utom Patton, och börjar spela. Reunited. En lugn början och sen kommer Mike ut med käpp. Återförenade och gamla!
Sen drar det igång och publiken blir helt vilda och galna. Då förstog jag varför vissa hade munskydd. Den torra jorden vi står på yr upp som fan. Efter den kvällen hade jag två kilo jord i lungorna och hade svårt att andas när jag skulle sova. Men jag var så lycklig att jag inte brydde mig.
Jag sjöng med, pressade mig framåt och helt plötsligt står jag nästan längst fram. Hade bara ett par tjejer framför mig. Perfekt!
Vad gjorde jag då när Mike var på väg ner? Jo kastade mig framåt såklart. Om han hade kommit där vi stog så tänkte jag inte missa att få en chans att ta på honom;) Men nä han gick där i mitten där de delat publiken så klart och nåt sånt visste jag inte om att han skulle göra.
Jag gillar deras mellansnack och att Mike pratar Portugisiska med publiken och att han drev med killen i gasmask. "Killen ser ut som King Kong och är rädd för baciller"
Midnight Cowboy är en instrumental låt som jag gillar och Mike spelade på ett blåsinstrument som ser ut som ett minipiano. Tyvärr funkade den inte så bra, ljudet försvann och han spelade fel, fel, fel. Jag blev något road eftersom jag vet hur låten går. Uttrycket han använde efter låten var ungefär "Vilket jävla skit". Tror dom spelade några extra låtar efter det, bara för att. Inte så kul att lämna oss med det avslutet kanske=)
Jag ville inte kvällen skulle ta slut. Dom spelade ca 1tim 45min. Jag kan jämföra känslan att se dom med att se sin nyfödda bebis för första gången. Allt annat blir så otroligt litet och obetydligt i jämförelse.
Vi stannade bara en kort stund efter konserten, för vi hade en bra bit hem, men jag hade velat göra om det här igen och igen.
