Åhh det här missade jag =(
En smula magnifikt
Faith No More på Peace & Love-festivalen
Scen: Eldorado.
Publik: Några tusen.
Längd: En och en halv timme.
Bäst: Frontmannen.
Sämst: Introts längd, kanske.
Faith No More
BORLÄNGE. Mike Patton åker in i rullstol.
Sittande sjunger han Peaches & Herb-covern "Reunited", vulgärt mjuk muzak om det fina i att ha återförenats.
Sedan reser han sig, sedan är han aldrig stilla mer.
Egentligen borde man tänka mer på allt det andra.
På musiken, framför allt. På hur stort Faith No Mores arv är. Hur man slås av det, av hur innovativa och brett stilbildande de varit. Eller på att keyboardisten Roddy Bottums lyckas få sitt stela, långsamma, kostymerade headbangande att verka häftigt. Eller på hur briljant bandet är, med Mike Bordin som tyngd bakom trummorna.
Larmande kaos
Men det är bara Mike Patton i skallen.
Ena stunden krälar han på golvet, skriker till ett larmande kaos, går i rastlösa cirklar och sparkar, sprätter, slår hårt omkring sig. I nästa går han med käpp och sjunger nedtonade "Evidence" på spanska. Plötsligt fasar han in en "Poker face"-vers. Han vrålar i megafon, dricker ur dunk, försöker göra upp eld med mikrofonen.
En smula magnifikt
När ett fan stormar scenen i "Mouth to mouth" motar han bort vakten, lämnar över mikrofonen, insisterar på att han ska stanna och låter killen göra bort sig i fred.
Kanske är Mike Patton världens mest sevärda frontfigur. Att få se honom leda ett så här självsäkert, övertygande Faith No More är en smula magnifikt.
Mina hjältar!
